onsdag 19 mars 2014

Ordning och reda i skolan, eller hur vi lär eleverna veta hut!


Jag har jobbat på många skolor runt om i Stockholm de senaste 17 åren och förr eller senare dyker frågan om skolans REGLER upp på arbetslagsmötena. 


Det kan gälla om vi ska tillåta kepsar eller ytterkläder inomhus, förbud mot fika etc. Det brukar sluta med att jag blir ARG och jag går i försvarsställning och blir helt opedagogisk och okonstruktiv. Efter en mycket givande tråd på Twitter fick jag hjälp med att sätta ord på mina känslor.

Jag kom fram till att jag inte förstår vad den typen av ordningsregler fyller för funktion. 

Dessutom så insåg jag att jag tycker att ordningsregler handlar om helt andra värden än keps eller om man får äta på lektionstid.

 

Om vi nu måste ha regler så tycker jag att vi ska ha dessa regler:
1) respektera varandra,
2) var aktsam om arbetsmiljö/material, bidra till studiero,
3) lös konflikter utan våld.

Det handlar INTE om att man vill bli populär eller att man som lärare är slapp. Kommentarer som kan komma från kollegor gör mig oerhört ledsen. Det handlar om att vi tycker det är konstigt att göra ordningsregler av respekt och medmänsklighet. (Tack Ninda!)

Jag accepterar att andra lärare tycker att man borde förbjuda ytterkläder, tuggummin, keps etc MEN jag själv (vi) skulle må dåligt av att ha de reglerna inne i hos oss liksom att jag antar att de andra lärarna skulle må dåligt av att ha vårt förhållningssätt.

Så tills dess att KAPTEN BJÖRKLUND inte kommer med egna klassrumsregler förespråkar jag att vi måste få göra olika.


Tack alla ni som deltog i teachermikeswag´s Twitterflöde i går kväll

söndag 9 februari 2014

Kollaborativt lärande del 1

När jag läste Vygotskij på lärarutbildningen och hans teori om det sociala lärandet och zonen för närmaste utvecklingszon var det något som sa klick i mig. Jag kände igen mitt eget lärande. SÅ där skulle det bli i mitt klassrum. Eleverna skulle jobba med spännande uppgifter och frågor, och tillsammans skulle de skapa kunskap.


Jag tror fortfarande på det kollaborativa lärandet. Jag har sett dess effekter, både för egen del och på många, många av våra elever. Men det kollaborativa lärandets effekter kommer inte alltid när vi har planerat för det. Det kollaborativa lärandet är som en vårvind efter en lång och kall vinter för oss lärare. Vi har skottat fram en uteplats, tagit fram utemöblerna, hällt upp kaffet i termosen. Men när vi sätter oss ner beredda på effekterna av vår planering börjar det snöa och termometern går mot nollan. Vi lärare har gjort genomtänkta gruppindelningar, bestämt vilken uppgift eleverna ska få och ifall vi ska använda digitala eller analoga hjälpmedel. Men efter en tid upptäcker vi att eleverna inte alls lär sig mer tillsammans, utan att de kanske till och med lär sig mindre än om de hade jobbat ensamma. Några lär sig tillsammans, men allt för många går förlorade i de uppskottade drivorna. Termometern sjunker mot minus. Fan också. Man går runt och frågar, uppmuntrar och försöker ställa till rätta. Några plikttrogna elever märker vad vi är ute efter och de anstränger sig för vår skull, eller för att de är väluppfostrade. 

En annan gång kommer man in till en grupp med blossande kinder och engagerade ögon. Hela gruppen har gått igång på uppgiften (eller en fråga som uppstått från dem själva någon gång i processen). Vi lärare kommer för att kolla läget och nu kan vi vara väldigt välkomna. Då brukar det vara en förhandling på gång och någon i gruppen vill ha stöd för sina argument, eller så har gruppen kört fast och vill ha hjälp med att få syn på olika lösningar. Ibland vill eleverna ha hjälp med att lösa jobbiga knutar. Det händer även att man känner hur energin i gruppen sjunker när man närmar sig den. Då får man vara extra lyhörd och helt enkelt lita på att gruppen behöver tid till sig själv. Men sedan, vid nästa tillfälle märker man att vårvinden slagit sina lovar kring gruppen. De har hittat något. Något nytt. De har skapat kunskap tillsammans och känner sig upplysta, kloka och belåtna. Ibland vilar gruppen en stund innan de går vidare med uppgiften, ibland ångar de på, stärkta utav sin upplevelse och i jakten på nya kunskapskickar. Men det är i dessa lägen man tittar på sitt lilla läraraltare (inte alltid det är synligt, men varje klassrum har ett, jag lovar) och sänder en tanke till sin husgud Vygotskij. 

Tanken går i stil med ”Jaaaaaaaaaa! Hääääääärligt”. ”Jag VISSTE det! Denna gruppindelning var lysande! Övningen var fantastisk och nu NU vet jag hur jag ska tänka inför alla andra uppgifter i resten av mitt lärarliv”
Man är lycklig i exakt 37 sekunder. Det är tiden det tar att gå metrarna in till nästa grupp. Här inne är man återigen på fryspunkten. Alla sitter med mobiler i händerna. De spelar spel på dem. Bring Your Own Device...Vad FAN!?


De jobbiga knutarna som beror på de personliga relationerna inom gruppens medlemmar är nog den vanligaste anledningen till att elever och lärare skyr grupparbeten som pesten. Alla har vi väl ingått i dysfunktionella grupper. Otaliga är de idioter man tvingats samarbeta med. Och det är väl när man känner att man inte får något ut av gruppen som det kollaborativa lärandet blir en börda och Vogotskijs utvecklingszon förvandlas till en återvändsgränd, eller ännu värre man känner att man har sämre självförtroende över sina kunskaper än vad man hade när man gick in i gruppen.

Nästa text tror jag får handla om just detta. Vad som går fel, när våra intentioner var så goda.

tisdag 22 maj 2012

Flipped Classroom

Oj oj oj! Det här var precis vad jag letade efter. I början på året skrev DN om detta och jag och min NO kollega pratade om att prova detta då det stämde överens med vår kunskapssyn.





Det som lockar är att eleverna kommer med föreläsningen eller faktan färdigläst innan lektionen så att man INTE SLÖSAR LEKTIONSTID på att gå igenom ren fakta. Istället tar man lektionstiden för att bearbeta och diskutera frågor och perspektiv tillsammans med läraren och sina klasskamrater. Detta ska jag prova! Och jag skulle vilja köra klassisk föreläsningsundervisning med en klass och arbeta eligt detta med parallellklassen. Det krävs bara att man hinner förbereda texterna eller spela in föreläsningarna innan man kan sätta i gång!!!


WOW!


Eftersom att jag har haft problem med att ladda ner WoW så har jag intervjuat mina elever kring spelet. Detta har hitills framkommit:
World of Warcraft kan man inte spela själv. Man är uppkopplad mot en fantasivärld där hundratusentals människor spelar med sina avatarer. Det är en värld full med magi, trollkarlar, svärd och ett stort antal varelser. Det pågår en kamp mellan två fraktioner i World of Warcraft; man kan vara en Horde (tex orcher, blodalver, odöda, tauren eller troll) eller en Alliance ( typ människor, gnomer, dvärgar, dranei eller nattalver). Alla varelser har sina för och nackdelar. Väljer du att bli trollkarl så måste du tex döda motståndare på håll, för kommer de för nära så är det du som ryker! 

Det mina elever säger är att det är "sjukt roligt" och "läskigt beroendeframkallande"! Det senare låter lite oroväckande. Har inte tid att bli beroende av sådant här! Ha ha! Fast jag är nyfiken på vad som lockar, och var man får kickarna av... Har svårt att tänka mig att SO-lektionerna kan matcha dessa kickar
Jag har bokat tid med två skickliga WoWare, de ska hjälpa mig ladda hem spelet och hjälpa mig skapa min första avatar. Det ska bli kul!

torsdag 10 maj 2012

Imponerad elev

Som lärare kan man skaffa sig status på olika sätt. Ett sätt kan vara att man är en skicklig pedagog, ett annat kan vara att säga de magiska orden: " Nej, jag hinner inte. Jag ska spela World of Warcraft"


Just nu ska jag i kursen på KTH prova på dataspel med pedagogiska glasögon. Mina elever i år 8 är djupt skakade över denna information. Ha ha! Snart är jag WOW-Abbe! Återkommer med mer reflektioner om spelets dramaturgi! Måste bara upp i level först!



torsdag 3 maj 2012

Lärplattformar och deras nytta är dagens rubrik


Nu har jag som kursuppgift varit och lekt administratör på KTH´s studieplattform och det är inte utan att man fick ett och annat att reflektera över. 
En lärplattform är alltså ett ställe på webben där lärare och handledare kan lägga upp lite olika kursmaterial till sina elever/studenter. Det kan på sådana plattformar finnas en uppsjö av olika verktyg, allt från digitala tester till filarkiv, forumuppgifter och allt möjligt. Jag provade att lägga upp en länk till Youtube och så skapade jag en enkät. Mina val av övningar kändes väldigt Web 1.0. Båda var envägskommunikation från läraren till eleverna. Nästa övning ska jag prova att lägga in en diskussionsfråga i forumet så man får öva på lite kollaborativt tänkande. 


Moodle och Sakai är plattformar som använder öppen källkod (Wikipedia: "Öppen källkod, även öppen programvara, på engelska open source, avser oftast datorprogram där källkoden är tillgänglig att använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera för den som vill (---) Typiskt för öppen källkod är att arbetet och underhållet sköts av ett antal personer, organisationer och företag som koordinerar sitt arbete via Internet. Detta till skillnad från klassisk proprietär källkoddär det vanligen är ett enda företag som utvecklar och tillhandahåller produkten.")




I nästa övning ska jag prova att lägga in en diskussionsfråga i forumet så man får öva på lite kollaborativt tänkande. Den som kan programmera kan alltså förändra eller lägga in gena funktioner. Man kan skapa studierum med inbjudna elever, som kan jobba med varandra och lösa uppgifter tillsammans. Man kan även lägga in funktioner så att man kan se hur ofta och hur länge enskilda elever ägnat åt plattformen. På min skola jobbar vi ju en hel del med facebook i undervisningen och det absoluta fördelen med det är ju att vi befinner oss där eleverna är. De är inne på facebook OFTA (några är konstant inloggade) och då finns vi också där tillsammans med dem. De behöver inte logga in i en skolplattform för att se sina skoluppgifter, de är där helt naturligt, i sin vardag.


Det är den ena nackdelen med lärplattformar, att man måste logga in. Den andra nackdelen är att det var MÅNGA knappar, flikar och valmöjligheter. Vissa saker var kanske inte helt pedagogiskt upplagda vilket leder till att man måste prova sig fram (genom den ypperliga funktionen "förhandsgranska"), varvid man fick göra om några gånger innan man kände sig nöjd... 









måndag 9 april 2012


Med betoning på K:et


För min egen del behöver jag inte argumentera för varför Internet och IKT är bra i undervisningen. Jag är så att säga redan övertygad. Jag har jobbat sedan 1997 nu och allt talar för att IKT är en revolution för lärandet. Svaret ligger i begreppet IKT. IKT är en förkortning och står för Informations- och Kommunikations- Teknologi. 


På min kurshemsida förtydligar lärarna på KTH "med betoning på K:et" och det är just det som är centralt!




Kommunikationen! Kommunikationen! Kommunikationen!




Informations och kommunikationsteknik. Sociala medier. I ordens innebörd ligger nog svaret inbäddat. Svaret på frågan jag ställer mig: Hur kan IKT främja lärandet? Om Vygotskij hade rätt, att vi lär i sociala sammanhang, när vi diskuterar, förklarar och förhandlar med varandra, när vi tillsammans utforskar olika områden eller när vi ska undervisa andra -så borde IKT och internet vara ultimata som lärandemiljöer. De är mötesplatser, forum och torg för oss att få visuella och auditiva upplevelser av det som man förut fick från texter.
De texter man har tillgång till på internet har både fallgropar (tillförlitligheten) och möjligheter (levande, uppdaterade, från olika perspektiv). Nu kan man inte bara läsa om ”den arabiska våren”, nu kan man få se autentiska filmer från skakiga mobiltelefoner från människor som är där på plats. Nu kan man komplettera lärarens ritningar av kolbindningar på den svarta tavlan, med visuella filmer från youtube om hur dessa torde se ut i animation. Nu kan du dela med dig av din kunskap eller vardag i bloggar, twitter eller på facebook. Du får omedelbar respons! Du kan hitta andra med liknande intressen, du kan ”samarbeta oberoende av tid och rum”.


Därför är IKT en möjlighet för lärande! Bilden nedan kommer från vår facebook-sida och är en glimt av vad som kan diskuteras när skolan kommer in i denna värld. Flera klipp från denna sida kommer vad det lider...


Kunskap är enligt mig inte något statiskt som överförs från en person till en annan, utan den byggs upp i samspel mellan oss människor. Jag tror att var och en av oss måste bygga upp våra egna kunskapsstrukturer när vi ska lära sig något. Vygotskij och Säljö menar att det inte går att överta någon annans kunskaper. Det är vad vi kan innan, hur vi redan uppfattar saker beroende på våra tidigare erfarenheter som kommer att avgöra hur vi uppfattar ny kunskap. Jag tror också att kunskap uppstår i diskussion och förhandling om ett fenomen. Bakhtin kallar detta för dialog och menar då inte ett samtal mellan två människor, utan att man engagerar sig i ett ämne, fenomen eller händelse (det som ska läras in) genom att ställa frågor, lyssna, komma överens, dvs genom reflektion. Olga Dysthe skriver om detta i min "bästa" bok: "Det flerstämmiga klassrummet". Dysthe fick mig att inse att man ska som inlärare ska ha denna dialog med andra; elever eller med lärare, men att man också måste gå i dialog med stoffet ”inne i huvudet”. Dialogen kan vara muntlig, skriftlig eller en tyst pågående liten konferens i huvudet på en själv. Här är sociala medier ett givet verktyg för att uppnå detta.    


Elever med funktionshinder har precis samma möjligheter till ett socialt lärande och här är Google en föregångare där man kan få texten uppläst eller översatt. Eller som en elev till mig uttryckte det "På internet är jag som alla andra, jag blir inte dömd för att jag ser annorlunda ut eller för att jag talar otydligt" 

Källor: 


https://bilda.kth.se/courseId/4935/content.do?id=13518208 
https://bilda.kth.se/courseId/4935/content.do?id=13518222
http://web.me.com/dlundqvist/Daniel/Blogg/Poster/2009/4/30_Vad_kan_en_skola_vara_Vad_kan_en_skola_bli.html


Dysthe, Olga (1996); Det flerstämmiga klassrummet att skriva och samtala för att lära. Lund: Studentlitteratur

Bråten, Ivar (1998) Vygotskij och pedagogiken, Lund, Studentlitteratur





måndag 26 mars 2012

Jag har påbörjat en världsomsegling runt Webben och undrar om man borde tagit med sig en bättre kompass?

Internet var kärlek vid första ögonkastet för mig! Där ute i den Vida Webben kan jag hitta i princip allt jag behöver för att hitta stoff att arbeta med i klassrummet och bedriva en intressant undervisning. För mig har det alltid varit ett gissel att datorerna varit för få eller internetuppkopplingarna för långsamma. Då Sollentuna kommun bestämde att alla elever skulle få en dator så tog jag emot beskedet med försiktig nyfikenhet, fortfarande ovetande om den resa jag hade framför mig.

Min nyfikenhet och mitt intresse ledde mig så småningom till en helt ny tjänst: jag skulle få bli IT-pedagog på min skola. Tillsammans med NO- och SO-lärare skulle jag utveckla undervisningen i riktning mot en ordentlig IKT-integrering. Från att ha jobbat ganska traditionellt sedan 1997 ("Kan det stämma"? undrar kaptenen på skutan, det innebär ju att jag jobbat jätte länge och det betyder att jag blivit jätte...erfaren?) började vi digitalisera vår undervisning.  Min kompass i IKT-världen pekade rakt fram åt öster. Vi byggde hemsidor och bloggade med eleverna. Vi skapade en facebooksida som eleverna snabbt började använda som informations -och kommunikationsplats. Vi kopplade upp oss kvällarna före prov och nyttjade veckans förtroendetid framför facebook. Många var de elever (och föräldrar) som passade på att fråga om ditten och datten (mest datten = kommer det här på provet? Är det här viktigt? Vart kan jag hitta fakta om X?).

Vi var på gång, vi var på väg.

I januari 2012 åkte jag på BETT-mässa i London. Siktet var inställt på... ja, just det. Siktet var inställt på allt och ingenting. Och med facit i hand så kan man säga att om det var målet så kom jag hem med allt och ingenting. (Ni som varit på BETT vet precis vad jag pratar om HE-RR-E-GUD! Ni andra förstår bara om ni åker dit) men något hade hänt med mig. Kompassen hade börjat snurra som kapten Jack Sparrows vackra och magiska kompass i "Pirates of the caribbean". Den som pekar mot det du mest av allt vill ha...

Efter resan, när upplevelsen sjunkit in något, kom insikten om att det fanns en värld därute som gått mig helt förbi. Jag hade befunnit mig i mitt klassrum,  träffat så många underbara elever, skapat lektioner och utvärderat, haft grymt kul och utvecklats. Allt medan det pågått något enormt ute i världen. Något jag inte brytt mig om, något jag inte ansåg var viktigt, något som inte rörde mig! En gigantisk teknisk utveckling som ändrat om grundvalarna för det samhälle våra barn ska leva i. Men jag såg inte debatten, såg inte forskningsrapporterna, kunde för mitt liv inte föreställa mig hur stort och viktigt detta var. Så med denna insikt satte kompassen fart. Åt alla håll samtidigt. Den visste inte vart den skulle eller vart den borde gå. Det fanns för mycket "där ute".


Denna blogg har ett tydligt syfte (kan läsas ovan) och detta blir mitt första inlägg på den kurs jag valde att gå. För att få veta mer. För att få koll på läget. För att jag vill vara en lärare i framkant, inte en gammal fröken som fastnat i 90-talet och som blir imponerad av att man har projektorer i taket. Från och med nu ska jag läsa rapporterna, genomföra uppdragen, reflektera och analysera. Min kompass snurrar fortfarande. Det finns så mycket där ute att den inte kan ange riktning. Men. Nu har jag satt på mig flytvästen, lagt ut kartorna, kopplat upp stjärnkikaren, vaccinerat mig mot ett antal trojaner och virus samt skrivit ut en ansenlig mängd kurslitteratur! För nu ska fröken Abbe ge sig ut på en fantastisk resa, ut på de sjumiljoner haven, där ute i den stora vida webben. Här ska det utforskas nya kommunikationsmiljöer, tills kompassen stillar sig en smula, och ställer in sig på de lärområden jag ska börja använda på min skola!
http://www.larverktyg-snh.se/lektion.asp?id=28






onsdag 29 februari 2012

Ännu en blogg har sett cyberrymdens ljus! 


Enligt Technorati.com så uppskattas antalet bloggar redan överstiga 100 miljoner, och det ökar hela tiden likt en kärnfusion, de har noterat att det startas 120.000 nya bloggar per dag. Detta innebär 1,4 nya bloggar per sekund (källa:Sify.com) varav min är en utav dessa.


Vem är den lille rättstavaren som bor i muspekarens högra flygel? Han är troligtvis en bitter och uttråkad akademiker som inte fick jobb på SAOL och nu utför sig egen lilla privata hämndaktion genom att föreslå ord som INTE EXISTERAR... Intressant att notera är att stavningsfunktionen här inne på Blogger ger ett rött streck under just ordet "BLOGGAR" men också under dess eget namn "BLOGGER" och den nyfikne kan då gå in och läsa de föreslagna rättstavade orden "BLOTTLA", "BOGGER", PLOGGER"




Som lärare antar jag att skolans elever måste få vetskap om den lille "rättstavarens" personliga vendetta mot allt som har med sk rättstavning att göra. Kan få oanade konsekvenser för dyslektikerna (och en och annan ordblind SO-fröken)