Ordning och reda i skolan, eller hur vi lär eleverna veta hut!

Jag har jobbat på många skolor runt om i Stockholm de senaste 17 åren och förr eller senare dyker frågan om skolans REGLER upp på arbetslagsmötena. 

Det kan gälla om vi ska tillåta kepsar eller ytterkläder inomhus, förbud mot fika etc. Det brukar sluta med att jag blir ARG och jag går i försvarsställning och blir helt opedagogisk och okonstruktiv. Efter en mycket givande tråd på Twitter fick jag hjälp med att sätta ord på mina känslor.

Jag kom fram till att jag inte förstår vad den typen av ordningsregler fyller för funktion. 

Dessutom så insåg jag att jag tycker att ordningsregler handlar om helt andra värden än keps eller om man får äta på lektionstid.

@frksarapersson @teachermikeswag @Abbetyckertill tror att vi kommer ner till 1 regel nästa år och den handlar ju främst om bemötande :-)
— Ninda Menkus (@NindaMenkus) 18 mars 2014

 

Om vi nu måste ha regler så tycker jag att vi ska ha dessa regler:
1) respektera varandra,
2) var aktsam om arbetsmiljö/material, bidra till studiero,
3) lös konflikter utan våld.

Det handlar INTE om att man vill bli populär eller att man som lärare är slapp. Kommentarer som kan komma från kollegor gör mig oerhört ledsen. Det handlar om att vi tycker det är konstigt att göra ordningsregler av respekt och medmänsklighet. (Tack Ninda!)

Jag accepterar att andra lärare tycker att man borde förbjuda ytterkläder, tuggummin, keps etc MEN jag själv (vi) skulle må dåligt av att ha de reglerna inne i hos oss liksom att jag antar att de andra lärarna skulle må dåligt av att ha vårt förhållningssätt.

Så tills dess att KAPTEN BJÖRKLUND inte kommer med egna klassrumsregler förespråkar jag att vi måste få göra olika.

Jag tycker fan att ordningsregler i klassrum är för AMATÖRER. I mitt klassrum tillåts ALLT som inte stör lärandet! #stickeruthakan

— SO-Lärare Mike (@teachermikeswag) 17 mars 2014

Tack alla ni som deltog i teachermikeswag´s Twitterflöde i går kväll

Kunskap och studier enligt SO-fröken, del 1

Här är den första delen i vårt projekt "SO-fröken funderar om:..."

Kollaborativt lärande del 1

När jag läste Vygotskij på lärarutbildningen och hans teori om det sociala lärandet och zonen för närmaste utvecklingszon var det något som sa klick i mig. Jag kände igen mitt eget lärande. SÅ där skulle det bli i mitt klassrum. Eleverna skulle jobba med spännande uppgifter och frågor, och tillsammans skulle de skapa kunskap.

Jag tror fortfarande på det kollaborativa lärandet. Jag har sett dess effekter, både för egen del och på många, många av våra elever. Men det kollaborativa lärandets effekter kommer inte alltid när vi har planerat för det. Det kollaborativa lärandet är som en vårvind efter en lång och kall vinter för oss lärare. Vi har skottat fram en uteplats, tagit fram utemöblerna, hällt upp kaffet i termosen. Men när vi sätter oss ner beredda på effekterna av vår planering börjar det snöa och termometern går mot nollan. Vi lärare har gjort genomtänkta gruppindelningar, bestämt vilken uppgift eleverna ska få och ifall vi ska använda digitala eller analoga hjälpmedel. Men efter en tid upptäcker vi att eleverna inte alls lär sig mer tillsammans, utan att de kanske till och med lär sig mindre än om de hade jobbat ensamma. Några lär sig tillsammans, men allt för många går förlorade i de uppskottade drivorna. Termometern sjunker mot minus. Fan också. Man går runt och frågar, uppmuntrar och försöker ställa till rätta. Några plikttrogna elever märker vad vi är ute efter och de anstränger sig för vår skull, eller för att de är väluppfostrade. 

En annan gång kommer man in till en grupp med blossande kinder och engagerade ögon. Hela gruppen har gått igång på uppgiften (eller en fråga som uppstått från dem själva någon gång i processen). Vi lärare kommer för att kolla läget och nu kan vi vara väldigt välkomna. Då brukar det vara en förhandling på gång och någon i gruppen vill ha stöd för sina argument, eller så har gruppen kört fast och vill ha hjälp med att få syn på olika lösningar. Ibland vill eleverna ha hjälp med att lösa jobbiga knutar. Det händer även att man känner hur energin i gruppen sjunker när man närmar sig den. Då får man vara extra lyhörd och helt enkelt lita på att gruppen behöver tid till sig själv. Men sedan, vid nästa tillfälle märker man att vårvinden slagit sina lovar kring gruppen. De har hittat något. Något nytt. De har skapat kunskap tillsammans och känner sig upplysta, kloka och belåtna. Ibland vilar gruppen en stund innan de går vidare med uppgiften, ibland ångar de på, stärkta utav sin upplevelse och i jakten på nya kunskapskickar. Men det är i dessa lägen man tittar på sitt lilla läraraltare (inte alltid det är synligt, men varje klassrum har ett, jag lovar) och sänder en tanke till sin husgud Vygotskij. 

Tanken går i stil med ”Jaaaaaaaaaa! Hääääääärligt”. ”Jag VISSTE det! Denna gruppindelning var lysande! Övningen var fantastisk och nu NU vet jag hur jag ska tänka inför alla andra uppgifter i resten av mitt lärarliv”

Man är lycklig i exakt 37 sekunder. Det är tiden det tar att gå metrarna in till nästa grupp. Här inne är man återigen på fryspunkten. Alla sitter med mobiler i händerna. De spelar spel på dem. Bring Your Own Device...Vad FAN!?

De jobbiga knutarna som beror på de personliga relationerna inom gruppens medlemmar är nog den vanligaste anledningen till att elever och lärare skyr grupparbeten som pesten. Alla har vi väl ingått i dysfunktionella grupper. Otaliga är de idioter man tvingats samarbeta med. Och det är väl när man känner att man inte får något ut av gruppen som det kollaborativa lärandet blir en börda och Vogotskijs utvecklingszon förvandlas till en återvändsgränd, eller ännu värre man känner att man har sämre självförtroende över sina kunskaper än vad man hade när man gick in i gruppen.

Nästa text tror jag får handla om just detta. Vad som går fel, när våra intentioner var så goda.